Den fjärde och sita delen i min historia, för nu. Jag kommer självklart fortsätta skriva om min sjukdom i hopp om att hjälpa människor att förstå vilket problem detta är för ungdomar idag.

-

Idag mår jag bra, inte toppen, inte botten, utan bara bra. Nu har jag insett att min sjukdom är en del av mig och jag vet inte om jag någonsin kommer bli helt "frisk", jag tror att det ända jag kan göra är att välja om den ska göra mig starkare eller svagare. Jag har tagit ett stort steg i mitt tillfrisknande då jag har kommit ifrån nästan all självdestruktivitet och dessutom kan vara öppen och prata om min sjukdom med andra människor. Jag vet att det är svårt att tycka om sig själv och jag vet att det är svårt att stå emot all utseendefixering vi har runt om oss internet, tidningar, tv och mycket mer men i längden är det inte värt att skada sin egen kropp för att nå det "perfekta". Som jag skrivit tidigare tror jag inte det finns något som heter "perfektion", jag tror inte någon människa vet ett exakt sätt som är perfekt, hur du ska bete dig och hur du ska se ut. Jag skulle kunna skriva om hur jag själv upplever min sjukdom och hur jag själv gör på vägen mot mitt tillfrisknande men jag väljer att inte göra det. Mitt bästa råd till alla ungdomar där ute som lider av detta är att se er omkring, titta på alla människor omkring er och se om ni hittar en enda person som ni tycker är helt perfekt på både insidan och utsidan, jag fick en gång det rådet av en klok kvinna och jag har inte hittat den personen än men jag har först nu också insett att denna person inte excisterar. Jag har hittat min väg till ett friskare liv, jag engagerar mig i politik och ungdomar, jag är numera förlovad med Morrow som en gång i tiden satt på min sjukhussäng och strök mig över pannan, jag älskar min hund över allt annat för att hon är någon jag kan bry mig om och ta hand om, jag flyttar snart till egen lägenhet. Allt vi går igenom här i livet ger oss erfarenhet, vi lär oss något nytt var dag. Älska dig själv, älska din kropp och låt ingen annan trampa på dig.

Jag hoppas att jag kunnat hjälpa er att förstå med min berättelse men jag hoppas framförallt att ni som är drabbade har fått hjälp och kanske tillomed stöd i er resa mot ett friskare liv. Jag hoppas också att om ni har frågor, kommentarer eller bara är nyfikna vågar maila mig eller skriva i kommentarsfältet.

amandah-@live.se  

//puss

Jag låd där, i min sjukhussäng. Jag kunde inte gå själv, fick inte i mig mat, min kropp var helt enkelt utbränd. Detta var också en sådan tid då jag insåg vilka som var mina riktiga vänner och vilka som bara tyckte om mig för att jag alltid hittade fest eller bara tyckte jag var snygg i deras alkoholpåverkade ögon. Nu när jag ser tillbaka på min tid på sjukhuset inser jag att det var exakt vad jag behövde, bara få ligga där i min säng hela dagarna, låta tankarna flyga och kroppen återhämta sig. Flera vänner kom och hälsade på mig, bland annat en pojke vid namn Morrow som tidigare varit ett såkallat "fyllestrul" varje gång vi setts men det återkommer jag till senare. När jag äntligen tog mig ut ifrån sjuhuset så var det som om jag började leva igen. Vid den här tiden hade jag redan gått på några BUP (barn och ungdomspsyk) samtal men jag hade inte alls tyckt om det men nu när min kropp var utvilad och huvudet klarare så började jag lyssna på vad dom sa till mig och min dåvarande kurator bad mig läsa en bok som rätt och slätt hette Ätstörningar. Boken låg undangömd under min säng i flera veckor, men en kväll när jag hade ätit middag, kräkts upp maten och sedan lagt mig på sängen för att gråta ut all kroppsångest så öppnade jag den. Boken är något jag aldrig glömmer, jag läste kapitel efter kapitel som besatt eftersom att man kunde tro att författaren skrivit om mitt liv och om mig som person. Utdrag ur boken:

"Om du kan svara ”ja” på två eller flera av följande fem frågor finns det risk att du har en ätstörning:

1.    Gör du så att du kräks för att du känner dig obehagligt mätt?
2.    Oroar du dig för att du har förlorat kontrollen över hur mycket du äter?
3.    Har du nyligen gått ner mer än 6 kg inom loppet av 3 månader?
4.    Tycker du att du är fet även när andra säger att du är för smal?
5.    Skulle du säga att mat dominerar ditt liv?"

Fem ja samlade jag ihop på dessa frågor. Vid den här tiden vägde jag ca. 50 kg och hade alltså gått ner ca. 26 kg på ett halvt år vilket jag såklart var överlycklig och stolt över. Men när jag började tänka efter så var det inget att vara stolt över, maten dominerade mitt liv. Jag brukar jämföra att vara drabbad av en ätstörning med schizofreni: ena sekunden kunde jag säga att det var idiotiskt och att jag inte förstår att jag kunde tycka att jag var tjock men en stund senare låg jag och grät över min fula kropp och att jag ätit den där pizzabiten. Jag började gå på min BUP samtal och hade ständig och tät kontakt med skolkuratorn. Jag gick även till skolsystern i gång i veckan och vägde mig för att jag och mina föräldrar skulle kunna hålla koll då mina föräldrar kastat vår våg i soptunnan då jag inte kunde hålla mig ifrån den så fort jag ätit. Livet rullade på, jag festade inte och alla mina nära och kära andades ut och tänkte säkerligen, nu är det över. Men jag visste själv att det inte kommer vara en dans på rosor, jag bär på en sjukdom som ungefär som herpes går att behandla men med väldigt stor risk kommer tillbaka igen.

//puss

Vaknade runt 10 imorse, då kunde fick jag inte sova mer för hunden! Gick upp, åt lite gröt sen gick vi ut i solen och myste. Senare kom loppan och Per förbi och vi åkte på skoter utflykt en bit bort i skogen för lite korvgrillning. Nu har jag krypit under täcket och börjar få upp värmen igen medans mamma lagar mat, vilken lyx. Det är vid sånna här tillfällen det känns jobbigt att flytta hemifrån. Senare ska vi gå på bio, svinalängorna som har fått mycket bra kritik, uppdaterar er senare om vad jag tyckte!

Var dessutom ute och tog lite kort igår så slänger upp lite bilder:

Selma  

   '

Love my Nikon.

//puss