Tre saker som finns i mitt rum:

Mina älskade tavlor

Min älskade garderob

Och såklart vi!

//puss

Del 2

Min såkallade "gangsterperiod" var i princip det dom flesta tonåringar går igenom fast dubbelt så illa och på hälften så kort tid. Då var min sjukdom redan igång, jag åt och kräktes efter varje måltid. Tyckte att det var det bästa jag någonsin gjort, jag blev smal, snygg och kunde dricka mer utan att kräkas. Som sagt så har jag alltid sökt bekräftelse och likaså uppmärksamhet. Jag tyckte själv att mina föräldrar knappt såg mig när det var dags för mina äldre syskon att flytta hemifrån, komma hem med pojkvänner och så liknande. Så jag kom på ett eget sätt, jag började umgås med dom äldre (själv gick jag i 7:an) vilket självklart var jättecoolt. Då började en ny pojke på vår skola som jag väljer att inte nämna namnet på, han var på fest och drack mest varje helg, rökte ciggaretter på skolgården och var motsatsen mot vad mina föräldrar ville skulle va min första pojkvän, men det vart han. Jag tog med honom hem och fick en snabb reaktion från mina föräldrar men inte mer. Den såkallade pojkvännen tog med mig på min första fest där alkohol var inblandat och jag insåg att möjligheterna var oändliga, på festerna fanns massa killar som alla sa att jag var söt, fin, snygg och jag älskade det. Pojkvännen var otrogen vilket konstigt nog inte störde mig alls då jag visste att "vad gör det? jag kan få en ny kille när jag vill". Det var då allt började, dom sena kvällarna i stan med ett dussintal pojkvänner, alkohol och ciggaretter i mängder. När jag väl var hemma en dag eller två så pratade jag inte med mina föräldrar, bad om mer pengar till fika, kläder osv. för att sedan åka på nästa fest. En dag när jag sovit hemma som en omväxling och dessutom kräkts ute i snön efter middagen så kom mamma in och frågade om det var jag som kräkts ute i snön, jag (som var en mästare på att ljuga ihop historier vid det laget) sa självklart nej. Hon frågade varför det då var det jag åt till middag som låg där ute och jag gav upp, sa att det var jag och för första gången på väldigt länge fick min mamma se mig gråta. Jag berättade att det hade pågått under en längre tid och hon frågade om jag ville söka hjälp. Jag ljög och svarade ja. Jag har inget minne alls av att jag pratade med min pappa om det, det jag minns är att skolkuratorn som jag hade träffat ett par gåger kom hem till oss och berättade precis ALLT för min pappa. Hela mitt liv har jag velat att jag ska vara perfekt i pappas ögon och på två sekunder hade hon krossat den bilden, efter det så sa pappa inget, i säkert flera veckor så gick han bara runt tyst hemma och bearbetade vad den här kvinnan hade sagt om hans egen lilla dotter. Själv så tröck jag såklart ner allting ännu längre och bara struntade i det och mitt festande fortsatte. Då övergick min sjukdom i något helt annat, jag insåg att det inte bara var för att bli smal jag kräktes, det var för att ingen människa kan ta på sig hur mycket som helst utan att någon gång måste det komma upp, vissa gråter, vissa skär sig och jag kräks.  

En dag gick det för långt när jag hade gått med en förkylning allt för länge men inte orkat brytt mig, jag gick på fester, träffade pojkar och levde livet, varför skulle jag bry mig? Jag sov över hos en kompis i stan på en onsdag och när jag vaknade på morgonen kunde jag inte gå. Min rygg värkte, de svartnade framför ögonen om vart annat och till slut svimmade jag inne på toaletten. Min såkallade vän brydde sig inte utan sa att de skulle lösa sig. Efter mycket om och men så gick jag in mot stan men kände till slut att jag inte kunde mer, ringde till pappa, grät, fick inte fram något ljud, han tog mig inte på allvar som många gånger förut. Jag samlar kraft och lyckas slå in min vän Louice nummer som jag vet är påväg att möta mig. Hon säger åt mig att vänta där jag är men jag är för envis så jag lyckas kravla mig in på kommunhuset fast inställd på att vara med på ungdomsdelegationsmötet jag var påväg till. Det sista jag kommer ihåg är skrik om att någon ska ringa ambulans och att jag bärs ut på bår. Jag vaknade upp i en sjukhussäng med en mycket kraftig lunginflammation som jag burit på i nästan två månader. När jag låg där med min höga feber, borta av alla läkemedel jag fått så ser jag pappa rotar i min väska och plockar upp en vintetra. Jag låg inne på sjukhuset i tre veckor, två av dom kunde jag inte gå alls. Det var då jag öppnade ögonen.

//puss

Sol, sol, sol, gud så skönt med sol! Har varit ute och solat med älskling och nu ska vi snart på middag hos storasyster. Jag vet att jag lovade er del 2 idag och den kommer upp senare ikväll, hoppas att alla verkligen tar vara på solen nu när den äntligen lyser på oss igen! Slänger upp en liten bildbomb som ni får njuta av.

Stek i solen!

Dagens outift: Led-zeppelin tröja, stor sjal och blåa stuprör

//puss