Jaha då var det gjort, den sista skoldagen på Junsele skola någonsin är nu avklarad. Visst känns det sorgligt som bara den att det finns människor man kanske aldrig kommer se igen som man faktiskt träffat nästan varje dag dom senaste 10 åren... Men jag tror ingen av oss kan förneka att det är skönt att få ta ännu ett kliv ut i livet vilket betyder mer ansvar och självständighet. Imorgon gäller det alltså, vi ses 10:45 på skolan, ballongsläpp, rektorn håller tal, åka flak upp till kyrkan, tal och musik, fika, corner och sen är det fest som gäller! Är verkligen superduper taggad, känns så sjukt kul.

Jag måste dessutom få berätta om något otroligt som hände mig för någon dag sedan... Allt började med att Matilda skulle skriva på mitt band, en liten fin hälsning sådär. Som jag berättat förut så var det stor rivalitet mellan mig och "junseletjejerna" hela 6:an, 7:an och 8:an. Vi pratade inte med varrandra alls, inte ens ett simpelt hej. Jag var den där tuffa tjejen som inte brydde mig men under ytan tog det så otroligt hårt på mig... speciellt fysiskt. Min sjukdom drabbade mig troligtvis av en helt annan anledning men detta triggade sjukdomen snäppet värre och jag blev mindre och mindre. Mina colla vänner i Sollefteå pratade jag bara med när det gällde fester och alkohol för det höjde din "status" så ingen av dom kunde jag vända mig till. Min familj vågade jag inte prata med i ren skräck för att göra dom besvikna. Och till råge på allt så fanns det ingen, absolut ingen i min klass, människor jag träffade varje dag som jag kunde prata med och allt detta bara för att jag ville hålla upp min stennhårda yta för att jag var rädd för att bli sedd som svag. Jag har undermedvetet alltid väntat på en ursäkt ifrån dessa flickor men nu i 9:an när vi blivit goda vänner och glömt allt gammalt bråk har jag inte tänkt på det men har ändå på något sätt gått och väntat alla dessa år... När Matilda då hade skrivit på mitt band började jag läsa, det stog långt och fint om hur mycket vi skulle sakna varrandra och hur roligt det har varit att gå med varrandra dom här åren och där stod det, sex små bokstäver på ett tygband. F-ö-r-l-å-t, jag läste det om och om igen tills jag förstod att hon faktiskt gjorde det jag väntat på, jag fick en ursäkt och allt kom tillbaka till mig. Då brast det totalt och tårarna föll samtidigt som jag skrattade av lycka. Tack mina fina flickor för dom här åren, vad som är sagts och gjorts under dessa år så är ni helt underbara.

Nu ska jag fortsätta fixa inför imorgon, klippa naglar, fixa lösnaglar, raka ben, ansiktsmasker, hårinpackningar och mycket därtill. Sedan blir det iväg med fina flickor och pynta flaket vi ska åka på! Hare bäst.

Hypnozed

//puss