Kommer antagligen inte kunna skriva förrän sent imorrn kväll då jag kommer hem ifrån övik, ska verkligen blir superkul och Morrows två kusiner ska också med. Jag har alltid älskat vatten, helst så djupt så jag inte känner botten då kan jag verkligen känna mig fri. Fast bäst är det ändå att vara under vattenytan, världen går som i slow motion och allt ljud försvinner. Hoppas ni får en bra dag! I know I will ;)

//puss

Hiss

Dressat, kostyminspererade outfits i ljusare färgaer som beige, brunt eller vitt är så sjukt snyggt tillsammans med ett par klackar.

Höga klackar, speciellt rekomderat för dig som har korta ben! Ett par shorts i sommar + ett par höga klackar ger dig ett par riktiga spiror. Ju högre desto bättre!

Size hero, VR:s kamoanj mot size zero idealen. Bara älskar deras repotage om kvinnors syn på sina kroppar.

Diss

Ballerinaskor, vissa kalla dom "skorna som aldrig blir omoderna", men helt seriöst... varför förstöra en superfin sommaroutfit med ett par sånna här skor? Helt ärligt talat ligger dom på foppa-toffel nivå i mina ögon. Ush nej, inga sånna i sommar!

Kungen, kungafamiljen, slottet, jag tycker allt är överskattad. Varför ska dom stå högre i samhället än oss bara för att dom har ett visst efternamn? Visst, "sveriges ansikte utåt", problemet är ju att kungen inte ens kan prata engelska.

Lärarbristen i västernorrland, jag säger inte mer än att det är rent ut sagt tragiskt att elevernas utbildning och därför också framtid ska påverkas av att skolan inte kan skaffa fram resurser. Vilket leder oss tillbaka till det här med kungafamiljen som ska leva på våra skattepengar istället för att ungdomarna ska få en rejäl utbildning.

//puss

En låt som gör mig glad:

Plain white T:s - rythm of love

//puss

Nu är jag äntligen hemma efter en dag på stan med Selma! Hittade en superfin sele till henne sen fick storasyster vara hundvakt medans jag var på möte. Mötet gick också bra, nu har jag biljetten i hand och den 18:e så åker vi, längtaaar! Skulle också köpa en present till mami som fyller år på lördag men jag hann inte med det idag så fr bli på torsdag istället. Imorgon ska jag på paradisbadet med Elvira och Morrow, ska bli så grymt skönt att träffa Elvira, det var nästan en månad sen sist. Nu ska jag ta en powernap och sedan göra lite middag. Hahah det hände förresten något väldigt konstigt på stan idag, en kille som måste varit runt 13-14 kom fram till mig och sa att jag hade vackra bambiögon, gulligt!

Bambiögon? ;o

Dagens outfit: Nya favorittröjan som jag fick hem igår, stickad oversize i nougat, ett vitt linna under och svarta leggings.

ps. del 3 av min historia kommer upp imorgon eller på torsdag.

//puss

Tre saker som finns i mitt rum:

Mina älskade tavlor

Min älskade garderob

Och såklart vi!

//puss

Del 2

Min såkallade "gangsterperiod" var i princip det dom flesta tonåringar går igenom fast dubbelt så illa och på hälften så kort tid. Då var min sjukdom redan igång, jag åt och kräktes efter varje måltid. Tyckte att det var det bästa jag någonsin gjort, jag blev smal, snygg och kunde dricka mer utan att kräkas. Som sagt så har jag alltid sökt bekräftelse och likaså uppmärksamhet. Jag tyckte själv att mina föräldrar knappt såg mig när det var dags för mina äldre syskon att flytta hemifrån, komma hem med pojkvänner och så liknande. Så jag kom på ett eget sätt, jag började umgås med dom äldre (själv gick jag i 7:an) vilket självklart var jättecoolt. Då började en ny pojke på vår skola som jag väljer att inte nämna namnet på, han var på fest och drack mest varje helg, rökte ciggaretter på skolgården och var motsatsen mot vad mina föräldrar ville skulle va min första pojkvän, men det vart han. Jag tog med honom hem och fick en snabb reaktion från mina föräldrar men inte mer. Den såkallade pojkvännen tog med mig på min första fest där alkohol var inblandat och jag insåg att möjligheterna var oändliga, på festerna fanns massa killar som alla sa att jag var söt, fin, snygg och jag älskade det. Pojkvännen var otrogen vilket konstigt nog inte störde mig alls då jag visste att "vad gör det? jag kan få en ny kille när jag vill". Det var då allt började, dom sena kvällarna i stan med ett dussintal pojkvänner, alkohol och ciggaretter i mängder. När jag väl var hemma en dag eller två så pratade jag inte med mina föräldrar, bad om mer pengar till fika, kläder osv. för att sedan åka på nästa fest. En dag när jag sovit hemma som en omväxling och dessutom kräkts ute i snön efter middagen så kom mamma in och frågade om det var jag som kräkts ute i snön, jag (som var en mästare på att ljuga ihop historier vid det laget) sa självklart nej. Hon frågade varför det då var det jag åt till middag som låg där ute och jag gav upp, sa att det var jag och för första gången på väldigt länge fick min mamma se mig gråta. Jag berättade att det hade pågått under en längre tid och hon frågade om jag ville söka hjälp. Jag ljög och svarade ja. Jag har inget minne alls av att jag pratade med min pappa om det, det jag minns är att skolkuratorn som jag hade träffat ett par gåger kom hem till oss och berättade precis ALLT för min pappa. Hela mitt liv har jag velat att jag ska vara perfekt i pappas ögon och på två sekunder hade hon krossat den bilden, efter det så sa pappa inget, i säkert flera veckor så gick han bara runt tyst hemma och bearbetade vad den här kvinnan hade sagt om hans egen lilla dotter. Själv så tröck jag såklart ner allting ännu längre och bara struntade i det och mitt festande fortsatte. Då övergick min sjukdom i något helt annat, jag insåg att det inte bara var för att bli smal jag kräktes, det var för att ingen människa kan ta på sig hur mycket som helst utan att någon gång måste det komma upp, vissa gråter, vissa skär sig och jag kräks.  

En dag gick det för långt när jag hade gått med en förkylning allt för länge men inte orkat brytt mig, jag gick på fester, träffade pojkar och levde livet, varför skulle jag bry mig? Jag sov över hos en kompis i stan på en onsdag och när jag vaknade på morgonen kunde jag inte gå. Min rygg värkte, de svartnade framför ögonen om vart annat och till slut svimmade jag inne på toaletten. Min såkallade vän brydde sig inte utan sa att de skulle lösa sig. Efter mycket om och men så gick jag in mot stan men kände till slut att jag inte kunde mer, ringde till pappa, grät, fick inte fram något ljud, han tog mig inte på allvar som många gånger förut. Jag samlar kraft och lyckas slå in min vän Louice nummer som jag vet är påväg att möta mig. Hon säger åt mig att vänta där jag är men jag är för envis så jag lyckas kravla mig in på kommunhuset fast inställd på att vara med på ungdomsdelegationsmötet jag var påväg till. Det sista jag kommer ihåg är skrik om att någon ska ringa ambulans och att jag bärs ut på bår. Jag vaknade upp i en sjukhussäng med en mycket kraftig lunginflammation som jag burit på i nästan två månader. När jag låg där med min höga feber, borta av alla läkemedel jag fått så ser jag pappa rotar i min väska och plockar upp en vintetra. Jag låg inne på sjukhuset i tre veckor, två av dom kunde jag inte gå alls. Det var då jag öppnade ögonen.

//puss

Sol, sol, sol, gud så skönt med sol! Har varit ute och solat med älskling och nu ska vi snart på middag hos storasyster. Jag vet att jag lovade er del 2 idag och den kommer upp senare ikväll, hoppas att alla verkligen tar vara på solen nu när den äntligen lyser på oss igen! Slänger upp en liten bildbomb som ni får njuta av.

Stek i solen!

Dagens outift: Led-zeppelin tröja, stor sjal och blåa stuprör

//puss

"Ätstörningar är ett samlingsnamn på psykiska sjukdomar som visar sig genom skadliga beteendemönster vad gäller ätande." - wikipedia

Vissa ser sin ätstörning som en bra upplevelse, vissa som en livsstil, jag väljer att kalla det för min sjukdom. Jag har valt att skriva om hur jag blev drabbad, hur jag ständigt försöker hitta nya sätt att bli "frisk" och om min ständiga kamp. Jag hoppas familj, vänner och andra som läser min blogg kan få hjälp att förstå genom att läsa detta. Här är del 1 i min historia.

Del 1

Jag är yngst i vår familj, det var skönt att växa upp med två äldre systrar som alltid tog hand om mig, höll koll på mig och torkade mina tårar. Men det var inte lätt att vara minst, när man är minsta barnet får man som aldrig växa upp, jag är och kommer alltid att vara "lillmanda". Detta var den största anledninge till varför jag började söka bekräftelse överallt, jag ljög och skulle synas mest överallt. Åren gick och flickorna i klassen var alla mindre än mig, hade längre hår och jag var så avunsjuk så jag skulle göra allt för att vara en av "dom coola". Vilket betydde fler lögner och när jag fått all bekräftelse jag kunde få hos dom "coola" tjejerna var det såklart pojkarna som stod på tur. Jag gjorde vad som helst för att få höra att jag var söt, att mitt hår var fint, att jag var snygg, vad som helst. Sedan kom högstadiet och det var också då vad vi brukar kalla min "gangsterperiod" började. Pojkar, alkohol, jag var aldrig hemma. För mig var livet en fest men vad jag inte visste då att alla dumheter jag gjorde då var för att få en sak... bekräftelse.

Del 2 kommer imorgon.

//puss